Bo Johanssons inträdesanförande vid Kungl. Musikaliska Akademien

den 18 februari 2003

Ärade Akademiledamöter!

BARNKÖRLEDARE

– amatör eller professionell?

– Vilket yrke har du, Bosse? var frågan vid en tillställning för många år sedan.

– Jag är dirigent, svarade jag.

– Så intressant; och vad heter orkestern?

– Nej det är ingen orkester, jag är kördirigent.

Intresset svalnade hastigt hos den frågande, som i alla fall artigt försökte hålla uppe intresset genom att fråga efter namnet på den kammarkör jag var dirigent för.

– Nej det är ingen kammarkör – jag är dirigent för en barnkör.

Nu hade intresset svalnat till noll.

Inte är man dirigent för en barnkör?

Kan en barnkörledare vara professionell?

Som en parentes, och med ett leende på läpparna, konstaterar jag att i Akademien är jag körledare medan mina kolleger i samma genre tituleras kördirigenter. Jag uppfattar detta som mycket hedrande. Jag ska förklara!

Jag upprepar frågan: Kan en barnkörledare vara professionell i sin musikutövning? Eller är barnkörledare en sorts fritidsledare med i bästa fall akademisk musikutbildning från musikhögskola?

Vilka fördomar har vi egentligen, och vilka traditioner har vi i vårt vuxna förhållande till den uppväxande generationen?

Jag har levt hela mitt yrkesverksamma liv i barn- och ungdomsvärlden. Jag har varit musiklärare i Adolf Fredriks Musikklasser i 32 år. Ett av skälen till att jag inte bytt arbetsplats är att jag inte hittat något bättre jobb. Krävande, kreativt och konstnärligt. Jag har lärt mig mycket under dessa år i nära kontakt med dessa musikaliska ungdomar som befinner sig i den bästa åldern i livet. Det är givetvis ett privilegium att efter 32 år som musiklärare tycka det är kul att gå till jobbet.

Jag ska här redovisa några iakttagelser samtidigt som ni ska få lyssna på en liten ensemble ur Adolf Fredriks Flickkör. Normalt är vi 41 flickor i denna kör som jag grundade för 30 år sedan. En kör som förra året som första kör av Rikskonserter och FöreningsSparbanken blev utsedd till ”Årets Kör”. (Ett överraskande val i detta vuxenkör-land. Kanske ett första steg in i det förmyndande musiklivet).

Äntligen en bekräftelse på att också en barn- eller ungdomskör räknas in i ett medvetet konstnärligt sammanhang.

Invalet av undertecknad i Akademien ser jag på samma sätt. En viktig markering i det världsberömda svenska körlivet.

Musikalisk kommunikation

Adolf Fredriks Flickkör ska nu framföra Värmlandsvisan i arrangemang av Jan-Åke Hillerud.

Som professionell lyssnare har du nu antagligen bildat dig en klar uppfattning om vilka vi är. Söta flickor i sina fina kördräkter, som sjunger hyfsat rent med lagom artikulation och någorlunda samtidigt. Kanske har du redan nu slutat att lyssna med inneörat när vi sjunger nästa sång. Du har ju bildat dig en uppfattning om hur vi låter.

Därför är repertoarvalet viktigt när vi försöker skapa musikalisk kommunikation mellan utövaren och lyssnaren.

I vårt moderna samhälle bildar vi oss ofta alltför snabbt uppfattningar om nya företeelser vi kommer i kontakt med. Dagens samhälle i sitt uppskruvade tempo är omusikaliskt.

Det är nämligen så att om du tar dig tid att lära känna insidan av din medmänniska så är vi alla lite söta: ”även du är hjulbent, har stor mage, uppåtstående näsa, små bröst och kliande eksem”. Denna livsfilosofi av en tonåring har akademiledamoten Fru Rehnqvist tonsatt:

(Adolf Fredriks Flickkör framför: Stora fötter)

Vems är felet när kören i skolan och kulturskolan hastigt håller på att dö ut?

När intresset svalnar för den s.k. seriösa musiken och när det blir svårare och svårare att rekrytera utbildade musiklärare till grundskolan? När den kommersiella musiken får större och större plats i massmedierna? När hela nationen sjunker ner i TV-soffan på lördagskvällarna för att följa det senast i musikväg?

Jag påstår: Massmedierna motarbetar den seriösa ungdomsmusiken genom att nästan aldrig uppmärksamma den.(det var så bra sagt att jag tar om; Massmedierna motarbetar…)

Vi har den goda musiken

När våra licensmedel används att skapa plattform för en musiksort som inte överlever morgondagen, men som innebär att några få tjänar mer pengar än våra välutbildade och skickliga musiker någonsin kommer att tjäna. Den senare kategorin har dessutom 350.000 kr i studieskuld.

Varför blir vi upprörda och desillusionerade?! Vi kan inte hindra dessa krafter – låt dem hålla på, men vi måste lägga vår kraft och energi på ett alternativ.

Vad har vi att sätta emot? Inte pengar – men vi har den goda musiken.

Tror vi i grunden på den kraften? Vi gör ju inte så mycket mer än blir lite ledsna för att vi inte är uppskattade nog.

Har dagens musiklärare tilltro till den goda musiken (vad den goda musiken är skulle vara en förolämpning att förklara i denna suveräna församling) eller har man endast tilltro till datorer, syntar och samplingseffekter och populärmusiken i rädslan över att inte bli populär.

Att skapa lusten för musicerandet

Självklart handlar allt detta om en ledarfråga – en musikledarfråga.

Min livsuppgift i grundskolan är att motarbeta den s.k kommersiella musiken.

Att ge ett alternativ till den dagsländeaktiga skräpmusiken. När mina elever får sjunga musik av t.ex. J.S.Bach får de musik i kroppen som aldrig går ur.

Det känns tryggt som pedagog att vara övertygad om detta.

Vi s. k. vuxna misslyckas inte sällan i vår attityd till den uppväxande generationen. Vi lyssnar med ett överseende leende när en 10-åring spelar Chopin på sitt barnsliga sätt. ”Vänta bara, när du blivit så stor som jag så kommer du att förstå hur man spelar Chopin”. Och barnet tänker: OK, jag spelar så här så att min lärare blir nöjd, sedan spelar jag på mitt eget och fina sätt när jag kommit hem. Så ska det låta! Vem har egentligen rätt att bestämma hur det ska låta?

Jag påstår att varje ålder i den uppväxande generationen är en fulländning i sig själv. Som 7-åring gör man saker för att man är just 7 år. Inte 6, eller 8 år.

Det kan inte vara något mål i sig själv att bli vuxen.

Vi måste lyssna och lära oss att ta vara på den dynamik som finns i barn och ungdomsvärlden. Innan våra unga musiker har kommit på att det ”är svårt med musik”. Den inställningen ska vi pedagoger hålla dem ifrån så länge som möjligt. Det handlar om att skapa lusten i att musicera. Att lära oss att se upp till barnet – inte ner. Att försätta oss i ett grodperspektiv.

Allas röst har lika värde

Rösten är ju lika mycket en individs identitet, som utseendet är. Jag har rätt till mitt utseende och samma självklara rätt till min röst. Därför kan inget bättre än sång och körsång bygga upp självförtroendet hos en individ. Därför har körsången stor betydelse också som social företeelse. Därför behövs körsången mer än någonsin idag.

Vi har i dagens samhälle alltför många tappade självförtroenden.

Sjung mer!

(Var och en i kören sjunger varsin takt av Uti vår hage)

Du hör att flickorna sjunger med olika klangfärg – det är deras identitet. Just för att de sjunger med olika klangfärg kan jag skapa en kolorit och ett sound som är typiskt för Adolf Fredriks Flickkör.

Om alla sjunger med samma timbre skulle det inte låta lika intressant. Detta skapar ett självförtroende hos var och en. Jag är unik – det finns bara en som sjunger som jag i hela världen. Det innebär i sin tur ett ökat existensberättigande. Jag är något! Jag behövs! Bosse räknar med mig.

Med denna inställning frigör jag en enorm musikalisk kraft. Där alla förstår att de är viktiga. Att det inte bara är de högröstade och dominanta som räknas.

(Flickkören gör en improvisationsövning)

– Alla sjöng rätt.

Vilken härlig replik till min ensemble i en övning som stärker självkänslan. Jag klarar min uppgift utan hjälp av den som sitter till vänster eller höger om mej.

Allt jag pratar om handlar förståss om en ledarfråga. Eller kan man säga dirigentfråga? Jag är inte säker.

Det avgörande är vilken attityd jag har som ledare till musiken och de utövande.

Förtroende ger förtroende

Oavsett om jag skulle repetera med Radiokören eller med Adolf Fredriks Flickkör, skulle jag repetera exakt likadant. Slutresultatet (om det finns något sådant i en konstnärlig process) skulle ta olika lång tid, men tillvägagångssättet är det samma. Det handlar om att ta den utövande personen på fullt allvar. Att skapa en känsla, oavsett ålder, att det här är något viktigt (den musikaliska frasen får inte slarvas bort).

Det är genom att visa på den goda förebilden som jag får respekt.

När jag ger förtroende får jag förtroende tillbaka.

Koristen kanske tänker: Tror Bosse att jag klarar detta, ska jag inte göra honom besviken.

Det är när jag själv tror på musiken som eleverna tror på musiken. Oavsett svårighetsgrad och genre.

Vi pedagoger har ett mycket stort ansvar i valet av den musik som vi väljer och utövar med våra elever. Ett ansvar att välja musik av bestående värde. Som, så att säga, tål att övas på. Att studenterna vid musikhögskolorna får lära sig en attityd till musiken som innebär att musiken blir till ett läroämne av samma vikt som vilket annat ämne på schemat.

Underhållningsgenren klarar sig ändå!

Det är med förvåning jag ser hur ensembleledningsämnet på ett påtagligt sätt skärs ner på musikhögskolorna. När den vokala ensembleledningen vid flera musikhögskolor inte längre har någon central plats i utbildningen och när sången på vissa orter inte ingår som en självklar del i antagningsprovet. Vad gör Kungl. Musikaliska Akademien?

I den situationen är det väldigt naivt att vara förvånad över att skolkören försvinner. Det håller på att bli tyst till och med på Luciadagen i grundskolan!

Barnen vill, men var finns musiklärarna och vilken kompetens får och har de?

Det är bara när vi tar musiken och musikpedagogiken på allvar som vi kan kräva att bli tagna på allvar.

Jag är givetvis stolt över min klokhet av valet att ägna mig åt den uppväxande generationen. Där nyfikenheten finns. Där spontaniteten och den ohejdbara musikglädjen finns. Det är då den musikaliska frasen lyfter till oanade höjder.

Den situationen kan aldrig instrueras fram. Den infinner sig i inspirerande och inte sällan oväntade ögonblick. Då gäller det som ledare att fånga det ögonblicket och bygga vidare på det.

Jag tror det kallas att musicera.

Jag vill slutligen gratulera Kungl. Musikaliska Akademien till invalet av undertecknad.

Inte till min person i första hand, men till invalet av en barnkörledare.

En ledare som fungerar bäst mitt i processen. En så krävande process att man måste vara professionell för att få vara med.

Som avslutning:

Det är inte minst under våra turnéer utomlands vi lärt oss att uppskatta den svenska folkmusiken. Vi avslutar med att sjunga ett arrangemang av akademiledamoten Herr Samuelsson: Näckens polska.

– BO JOHANSSON

Se och läs mer på Adolf Fredriks Flickkörs webbplats