Körsång i tonåren – varför bry sig

Varför sjunger man i flickkör?

En studie av Adolf Fredriks Flickkör

Åsa Byström

Civilingenjörsprogrammet i medieteknik

1 mars 2002

Abstract

By observation, questionnaires and interviews, I have studied the Adolf Fredrik’s Girls Choir during a few weeks in January 2002. My goal was to examine the way the girls and the conductor interacted with each other and the various forms of communication expressed in the rehearsal room to see if I could figure out why 43 girls in their lower teens put so much time and effort into singing in a choir.

My impression is that the singers feel that the sense of community in the choir – their being included in the choir, but also the exclusivity of it – the opportunity to express themselves musically, the travels across the planet, and their conductor’s attitude and teaching all provide them with ample reasons to stay in the choir.

Disposition

Uppsatsen inleds med en genomgång av metoder och förutsättningar för arbetet. I en inledning ger jag därefter en kortfattad introduktion till Adolf Fredriks Flickkörs verksamhet och beskriver mina motiv och frågeställningar för skrivandet.

Huvuddelen av uppsatsen är indelad i tre avsnitt: Kommunikation mellan korister, kommunikation mellan dirigent och kör och kommunikation mellan kör och publik. Anledningen till denna nivåuppdelning är att det finns ett otal olika former av kommunikation i och kring kören. Mitt försök att sortera dem är en överförenkling, men gör det förhoppningsvis ändå något lättare att få en överblick över vad det är som händer i kören.

Avslutningsvis sammanfattar och diskuterar jag mina resultat.

Metod

Jag satt med på en repetition (28 januari 2002), observerade och förde anteckningar. Avsikten var att lyssna på minst en repetition till, men p.g.a. sjukdom ställdes repetitioner in och förkortades så att jag inte hann vara med på någon mer ”normal” repetition.

Den 28 januari delade jag ut ett frågeformulär (bilagt) till alla intresserade i kören – sammanlagt ett tjugotal enkäter. Mellan den 6 och 15 februari 2002 samlade jag in 13 besvarade enkäter. Av dem som svarade går tre personer i årskurs sex, fyra i årskurs sju, fyra i årskurs åtta och två i årskurs nio. Den 12 februari 2002 gjorde jag en intervju med Bo Johansson.

Under förberelserna för skrivandet har jag läst in en del litteratur; framförallt Hans Bomans Sång i kör (Uppsala Universitet, 1991) och Kjell Bengtsson (red.), Människan i kören (Stockholm, Gehrmans musikförlag, 1982). Jag har inte använt dem som referensmaterial för uppsatsen, eftersom jag inte tyckte mig se tillräckliga kopplingar mellan deras respektive utgångspunkter och min egen. Däremot gav de inspiration till utformning av frågeformuläret och uppdelningen av kommunikation inom kören i tre ”nivåer”.

Introduktion

Adolf Fredriks Flickkör (AFF) grundades 1973 av Bo Johansson, musiklärare på Adolf Fredriks Musikklasser. Idag består den av 43 sångare som alla är mellan 12 och 16 år gamla. Varje höst hålls provsjungningar, dit alla flickor i årskurs sex i musikklasserna är välkomna. Efter två eller tre omgångar prov, med sållning efter varje omgång, blir 10-12 flickor antagna. De kommer att repetera två eftermiddagar i veckan, framträda på bolagsstämmor, i kyrkor, på galakonserter och i TV, göra minst en (oftast flera) turnéer i Sverige och utlandet varje år och förmodligen spela in minst CD-skiva under sin tid i flickkören.

Jag var själv med i AFF från 1994 till 1998. Jag minns det som en rolig tid, där jag lärde känna dem som fortfarande är mina bästa vänner, men också som en stressig och kämpig period i livet. Med några års avstånd mellan mig och kören blev jag nyfiken på att försöka förklara fenomenet AFF ur en utomståendes perspektiv. Bland mina många frågor valde jag till utgångspunkt för den här uppsatsen:

• Varför söker man till AFF?

• Vilken motivation har man att fortsätta i kören? I högstadiet är det mycket som drar i en – läxor, kompisar, hormoner och livsfrågor. Ändå fortsätter man att gå på sina repetitioner. Varför?

• Hur ser dirigenten på sin roll som ledare för kören? Vilka är hans avsikter bortsett från de musikaliska – hur vill han att en ung tjej ska utvecklas av att vara flickkorist?

• AFF är en kör på världsnivå, men med medlemmar som inte hade någon större scen- eller sångvana innan de började. Hur medvetna är koristerna om körsången som uttrycksmedel? Hur beskriver de det de håller på med?

Uppsatsen är naturligtvis färgad av att jag själv länge har känt kören och Bosse. Frågorna jag har ställt är frågor som jag länge funderat på snarare än speciellt framtagna för att ge en så objektiv bild som möjligt. Min förhoppning är ändå att mitt personliga engagemang i kören ska ha hjälpt uppsatsen mer än det har stjälpt den: Som bekant med körens verksamhet har jag kanske kunnat välja relevanta perspektiv direkt, i stället för att ägna tid åt att lära känna kören och dess inneboende strukturer.

Flickkören och Bosse ska ha ett stort tack för er vänlighet, er tid och det intresse ni har visat för mitt uppsatsskrivande!

Stockholm i februari 2002

Åsa Byström

Kommunikation mellan koristerna:

Individen i gruppen

I repetitionsarbetet

I frågeformuläret handlar fem frågeavsnitt om flickkörens vardag: Varför man sökte, om man skulle rekommendera andra att söka, vad man tycker om att vara med i flickkören, hur det känns före, under och efter repetitionerna m.m. Hela avsnittet är besvarat på liknande sätt av en majoritet av de tretton flickorna och ger en bild av hur ”mediankoristen” ser på sin roll som flickkorist: Hon sökte till flickkören eftersom många andra gjorde det och för att det verkade kul. Hon skulle tveklöst rekommendera yngre kompisar att söka, med motivet att även om det innebär mycket jobb har man väldigt roligt.

Under de första månaderna i kören var det lite pirrigt, i både den spännande och den mindre behagliga bemärkelsen, att gå till repetitionerna, men sedan det gick över känns det ofta motigt att tacka nej till café med kompisarna för att gå till flickkören. Däremot känns det bättre efter en repetition, och vår mediankorist kommer hem trött men glad – ”sångglad”, beskriver ett par korister känslan. I familjen pratar de en hel del om flickkören, men bland kompisar som inte själva är med i flickkören undviker hon att ta upp ämnet: Det kan uppfattas som skryt. Bland de yngre tjejerna finns också farhågor för att göra dem som inte kom in i kören ledsna med sitt prat; samtidigt som de yngre pratar mer om kören än de äldre. Det verkar vara en trial-and-error-process att hitta rätt balans mellan hur mycket man vill säga och hur mycket andra vill höra om flickkören: ”Med tiden har man lärt sig vilka som uppskattar det man berättar”, skriver en flicka i årskurs åtta.

I en flickkörsrepetition ingår alltid moment med syftet att lyssna på sin egen röst (och på andras), träna på att sjunga sin egen stämma bredvid korister ur andra stämmor osv. Här går åsikterna isär, och nästan alla övningar av dem jag känner till nämns som både favoriter och minst omtyckt övning. De flesta tycks dock uppskatta tillfällena att sjunga på egen hand, även om en del känner sig obekväma med övningen ”alla som är födda i april sjunger nu!”, eftersom det innebär att några få i kören sjunger med tysta personer omkring sig: ”Då hörs man så bra om man sjunger fel”, skriver en flicka i årskurs åtta.

”Körens mysterium”

Att förklara magin i det som uppstår när många röster smälter samman till en enda, parallellt med att körsångarna går från att vara individer till att bli en grupp, faller utanför den här uppsatsen.[1] I enkäten bland flickorna ingick ändå en fråga om när de hade en riktigt stark sångupplevelse, eftersom det kunde ge inblick i flickkörslivet när det är som bäst – i kontrast till ”vardagstragglet” med repetitioner.

De flesta av flickorna svarade mycket kortfattat på den här frågan genom att nämna något speciellt stycke som vid någon viss konsert kändes extra bra. Bland dem som har utvecklat sina svar litet mer, inträffade deras största sångminnen påfallande ofta utanför konsertsalar:

”Jag får de starkaste sångupplevelserna när jag får sjunga vad jag vill, hur jag vill och när jag vill.”

”Det är alltid kul att sjunga när man jämförs med andra körer och inser att man är bättre! Jag minns en gång på vår Rättviksturné, när några körer och vi sjöng i en kyrka någonstans och jag började förstå hur bra vi egentligen var, för vi var ju bäst där, tyckte jag att det verkade som…!”

”Mitt absolut bästa flickkörsminne är när flickkören var i Riga. (… ) Alla i flickkören klättrade upp i ett torn. Där började de sjunga Morgon. Eftersom jag gick i sexan så hade jag ännu inte lärt mig den. Jag satt bredvid och njöt av den underbart vackra sången och var lycklig. Det var underbart.”

Utanför körens verksamhet: Vänskap mellan korister

Repetitionen den 28 januari börjar några minuter för sent. Tjejerna anländer, en och en eller i små grupper, och ”sorlar runt” i salen innan de så småningom letar upp sin plats och sätter sig. Några av de äldsta gör en omsorgsfull runda till alla sina kompisar, kramas, pillar med varandras hår, pratar och fnissar. Några av de yngre ägnar sig åt våldsamt gestikulerande och mimar till varandra tvärs över salen.

Under mellanstadiet på Adolf Fredriks Musikklasser lär man sällan känna elever ur andra klasser särskilt bra: Varje klass har ett hemklassrum och nästan alla lektioner hålls med sammanhållen klass. Därmed får många flickkorister sina första kompisar utanför klassen via flickkören.

Av de flickor som besvarade enkäten, kände de flesta när de började bara någon enstaka eller ingen av de andra som kommit in. En flicka i årskurs åtta tycks sammanfatta de allra flestas uppfattning när hon skriver: ”När jag började i flickkören hade jag ingen riktig kompis med mig. Det var bara jag av dem jag umgås med som kom in, men nu har jag fått massa kompisar i flickkören också. Vi brukar träffas på fritiden ibland, men eftersom flickkören tar upp stor del av ens fritid så blir det mest där man träffas.”

Flera tjejer påpekar att även om de inte har sina allra bästa kompisar i kören, har de fått ”många” eller ”massor” av nya kompisar sedan de började. De uppskattar tillfället att träffa folk från andra klasser och årskurser och säger sig trivas bra med sitt sociala liv i kören.

De äldre flickorna träffar sina flickkörskompisar oftare utanför kören än vad de yngre gör. Det är naturligtvis vad man kunde förvänta sig: 15- och 16-åringar umgås i regel mer intensivt med sina vänner än vad 12-åringar gör.

Kommunikation mellan dirigent och kör

Flickkören har en speciell repertoar av visor och sånger som sjunges utanför konsertsalar på turnéer: I turnébussen, när de anser sig ha fått vänta för länge på något, när de börjar bli hungriga… Den kanske mest speciella sången av dessa är ”Bosse-sången”, som plockas fram till exempel efter en konsert som har gått extra bra. Det är en traditionell trall, där trallandet görs på stavelserna ”Boss” och ”se”, och den pågår i en oorganiserad, glad kanon tills Bosse ser lagom generad ut.

Utan stöd från någon som helst vetenskap kan man nog anta att den typen av ohämmad hyllning från en grupp tonåringar till sin ledare, och från en kör till sin dirigent, är högst ovanlig. Bo Johanssons inställning till ”sina tjejer” – eller ”oss tjejer”, som han ibland kallar kören under repetition – blir därför en självklar utgångspunkt för intervjun.

Pedagogik

Under observationen var det tydligt att Johansson har en ledarstil som inte har mycket gemensamt med en typisk dirigentattityd – han frågar kören vid upprepade tillfällen (även om det framförallt är retoriska frågor) om de håller med honom, han ger kritiska synpunkter i form av skämt och frågor och han tar på sig skulden när kören gör fel saker. Jag frågade honom hur han gör avvägningen mellan att vara ”dirigent” och ”pedagog”:

”Enligt den klassiska, akademiska utbildningen är dirigenten en ledare som ska kunna allt och säga åt kören hur det ska vara. Den typen av ledare fungerar bra i professionella sammanhang och mindre bra i amatörsammanhang: Det kväver den kreativa processen i en grupp, inte minst i en kör som ju oftast består av mer eller mindre duktiga amatörer. Jag kan få resultat med en diktatorisk stil, men inte det riktigt bra resultatet. Och det där kan ifrågasättas från akademiskt håll.

Men det som händer när jag ’kliver ned från podiet’ är att jag i stället blir en ledare i gruppen som vill fånga upp det som händer i gruppen och skapa en laganda. Då blir amatörer delaktiga och får känna sig viktiga, om du förstår i vilken betydelse jag säger viktig, och de vill bli viktigare, göra ännu bättre ifrån sig. Om man inte känner så, kommer man bara att göra lagom bra ifrån sig. Och det är hemligheten med medelmåttiga sångare: När de anstränger sig och tar ansvar för resultatet, det vill säga konserten, då uppnår man förbluffande resultat.”

Sociala avsikter

Som beskrivet i ”Kommunikation mellan koristerna” är flickkören en viktig social arena för sina medlemmar. Fyra år i AFF lämnar spår både i adressboken och i synen på den egna identiteten och på gruppgemenskap. På frågan ”vilka är dina sociala avsikter med kören – hur hoppas du att tjejer utvecklas av att sjunga i flickkören?” svarar Johansson, med täta och långa pauser:

”Att man får ett sångintresse som varar hela livet. Att alla genom sången får ett ökat självförtroende. Sången, rösten, är en väsentlig del av den egna personen, lika viktig som utseendet.

Att man kan se att ”jag är unik” – inte udda eller konstig, utan unik. Samhället behöver individer med självförtroende, människor som vill göra något av livet. Att man får en ökad livslust.

Att sången skapar en fördjupad identitet. Att tjejerna blir personer som skapar sin egen nisch, utan att snegla på vad andra gör. Att de känner ”här fungerar jag bäst, här utvecklar jag mitt intresse på ett sätt som hjälper andra. Det är mig och min talang det gäller”. Det är en inställning långt ifrån att tjäna mycket pengar och få hög status. Men om man kunde uppnå det där skulle många må bättre.

Att sitta i en kör är en övning i lojalitet, solidaritet och respekt för människors olikheter. Man försöker själv göra sitt bästa, och dessutom inspirera kompisen när hon inte riktigt orkar. Ett samhälle som har någon framtid är byggt runt lojalitet, solidaritet och respekt för människors olikheter, så mot den bakgrunden kan man hävda att en kör har en unik möjlighet att skapa den sortens människa.”

Föga förvånande är det inte någon av flickorna som nämner ”ökad livslust” eller ”fördjupad identitet” som effekt av sitt sjungande. Däremot är det flera flickor som är glada och stolta över sin ökade scenvana, sina nya kompisar och känslan av att vara med i en så bra kör. ”Sedan jag började flickkören har mitt självförtroende faktiskt växt enormt”, skriver en flicka.

Kommunikation mellan kör och publik

Direkt kommunikation

Flickkören sjunger inför publik flera gånger i månaden. Publikens respons på sången varierar, naturligtvis, med konserttillfället. En flicka i åk åtta karaktäriserar några olika publiktyper så här: ”Det finns dom (oftast gamla damer) som nästan börjar gråta när vi sjunger Morgon och Ack Värmeland. Det finns dom som är lite mer kalla och helst vill lyssna på antingen svåra klassiska stycken eller moderna stycken. Och så finns det min favorit, som vill lyssna på både vackra och roliga sånger som inte ska vara komplicerade. Dom brukar ofta vara en bra publik.”

De flesta tycks föredra en publik som ”verkar engagerad”, det vill säga som ler, som inte undviker ögonkontakt, som applåderar när det passar och som sitter tysta när stämningen kräver det. Det här är alla mycket direkta, om än icke-verbala, former av kommunikation från publiken: Koristerna kommunicerar direkt till publiken och blir besvikna om publiken inte lever upp till det och aktivt bidrar i konsertsituationen.

Det finns dock några som har rationaliserat bort publiken i sin konsertupplevelse. En flicka i årskurs åtta skriver: “Jag bryr mig inte så jättemycket om publiken. På dem verkar det ändå som om vi är jättebra och duktiga, hur dåligt vi än tycker att vi sjunger.”

Johansson tar under vår intervju upp hur det ofta finns enstaka, synbarligen ointresserade konsertbesökare och hur han försöker fånga in dem: ”I mitt starka intresse [för musiken] blir det till en sport att försöka vinna de här surkarten genom att sjunga så inspirerande som möjligt. I nya sammanhang är det spännande att bryta fördomarna: Här kommer 43 flickor in och sjunger en folkvisa, och folk… vuxenvärlden bildar sig snabbt en uppfattning om hur den här kören är. Då är det spännande att göra halsbrytande vändningar i programmet. Idag är vi så influerade av TV-kommunikation med klipp var fjärde sekund, men min uppgift är att se till att publiken inte tröttnar. När vi då gör väldiga brytningar i repertoaren blir publiken osäker och tvingas till ett aktivt lyssnande.”

Vid de tillfällen då AFF sjunger stycken med solopartier, är den nästan alltid en korist som går fram och sjunger solot. De som har sjungit solo beskriver alla i stort sett samma förlopp: Man är nervös – man sjunger och får en kick – efteråt är man lycklig. De flesta nämner också upplevelsen av en egen, direkt publikkontakt: ”Då jag [sjöng] kändes det underbart. Alla lyssnade på just min röst”, skriver en flicka i åk nio. En flicka i åttan beskriver samma sak: ”Det är jättekul att sjunga solo, det är en otroligt häftig känsla att vara den enda som hörs, som alla lyssnar på.”

Förutom variationer i klangbilden, som vid solosång, innehåller en flickkörskonsert ofta omflyttningar av kören i konsertrummet. Jag frågade Johansson vad det syftar till:

”Det må vara hur flott som helst med hela kören där framme, men som publik tröttnar man på det. Så det är viktigt att variera konserten, antingen klangligt – ett triostycke eller några bitar med piano – eller för ögat. Dessutom är det spännande: Först undrar man vart kören är på väg och sedan låter det på ett annat sätt och ser annorlunda ut. När rummet används på det här sättet hör man ju också rösterna på ett annat sätt. Efter det orkar man höra ett gäng traditionella bitar till.

Det låter väl patetiskt, men det handlar om respekt för publiken. Man vill att de ska fångas och uppleva saker, det är det yttersta målet.”

Patetiskt eller inte; det är tydligt att koristerna uppskattar de olika uppställningarna. Flera nämner även här att de får en personlig kontakt med publiken, och dem som inte känner sig trygga i en solosituation får ändå tillfälle att uppträda individuellt. En flicka i årskurs sju, som säger sig inte ha tillräckligt med självförtroende för att våga sjunga solo, skriver såhär: ”Jag tycker att det är väldigt kul att stå utspritt och sjunga. Dels så låter det häftigt och dels så hörs man.” Och en flicka i årskurs nio berättar att ”favoritplaceringen är när vi står utspridda i kyrkan och sjunger Kyrie. Kyrkans alla vrår fylls av musik och vi får en härlig närkontakt med publiken”.

Kringkommunikation

Ett konserttillfälle är alltid laddat med kommunikation som inte utgår direkt från körens prestation: Reklam för konserten, lokalens utformning, hur programmet är utformat och hur kören ser ut är exempel på faktorer som kan påverka konsertupplevelsen.

Inom ramen för intervju/enkät fick både koristerna och dirigenten tillfälle att reflektera kring olika aspekter av ”kringkommunikation”. Flickorna fick bland annat frågan om en kör ska ha en gemensam körklädsel och, i så fall, hur den ska se ut. Alla svarade att en körklädsel är viktig, med olika argument som att det ser mer enhetligt ut och att det ger ett seriöst intryck. Majoriteten förespråkar en ”klassisk” klädsel – ”lite kyrklik, aftonaktig och fin”, menar en flicka i årskurs sju – men några antyder att en bra körklänning också måste vara någorlunda moderiktig: ”Man ska kunna ha den (…) framför personer i ens egen ålder”, tycker en åttondeklassare.

AFF har sedan ett tiotal år fått program, en hemsida och annat informationsmaterial framtaget av Propå Information AB för en bråkdel av vad det i normala fall skulle kosta. Johansson menar att det professionella materialet har flera positiva effekter: Dels bidrar det till gruppkänslan i kören, dels ger det publiken och potentiella uppdragsgivare ett starkare intryck av kören: ”Det är som att begära 50.000 kr för en sjungning – reaktionen blir snarare ’oj, får vi så fint besök’ än ’oj, vad dyrt’. Bra informationsmaterial har samma effekt. Numera skickar jag alltid material innan jag förhandlar om ersättningen!”

Koristerna har (naturligtvis) inte det ekonomiska perspektivet på PR-materialet, utan betonar i stället publikens nytta av det: Program är ”fint att ha som ett minne” och ”bra (…) så att man kan hänga med”, och utan affischer ”skulle det inte komma lika många, det skulle bara vara bekanta som kom”, menar flickorna.

Sammanfattning och diskussion

Körsång som kommunikationsform

Under författandet av den här uppsatsen har jag gång på gång stannat upp och protesterat mot mig själv; stirrat på datorskärmen och tänkt ”visst är det intressant, men är det kommunikation?”. Varje gång har jag övertygat mig själv om att ”det” – det vill säga frågan om varför man sjunger i kör – visst handlar om kommunikation, och om väldigt kraftfull sådan dessutom.

I Adolf Fredriks Flickkör, liksom i andra körer, pågår ständigt en storm av kommunikation: Individ till individ, både mellan koristerna, mellan korist och dirigent, dirigent och lyssnare, lyssnare och korist. Grupp till individ, mellan lyssnare, kör och dirigent. Grupp till grupp, mellan olika stämmor, åldrar och kompisgäng i kören och publiken. Men när körsången fungerar som bäst upplever varje person, oberoende av sin funktion i sammanhanget, alla dessa budskap som en enda kraft, utgående från och riktad mot sig själv. För att använda metaforen av kommunikation i och kring kören som en storm, står varje individ mitt i stormens öga och där det blåser som hårdast – på en och samma gång.

Lägg till detta att många, om inte alla, av sångarna i AFF befinner sig mitt uppe i en omvälvande tid i livet. Men om hormon- och körstormarna blåste åt sinsemellan motsatta håll, skulle inte många av koristerna stå ut. En rimlig slutsats är därför att sången och gruppen fångar upp och kanaliserar de känslor som tonåren medför, snarare än att motverka dem. Om det är så, lyckas AFF med just det den svenska skolan så ofta anklagas för att misslyckas med: Att se och bekräfta unga människor och att genom utmaningar stimulera dem till att satsa hårdare och klara av mer – inte knäcka och avskräcka dem från vuxenvärlden.

Utveckling från sexan till nian

Unga flickor som börjar i flickkören är visserligen medvetna om att det är en väldigt bra kör de antagits till, men känner sig ofta undrande över hur de ska kunna platsa i den. De verkat inte göra kopplingen att de förmodligen kom in just därför att de platsar. Flera flickor berättar också om hur de i början tyckte att de äldre tjejerna var fruktansvärt stora. Kanske är det denna känsla som lägger grunden till oron för att inte vara tillräckligt duktig själv.

Visst är det stor skillnad mellan att vara en tolvåring som går i mellanstadiet och att vara 16 år och vänta på resultaten av gymnasieintagningen. Ändå har AFF ett relativt litet åldersspann; många flickkörer låter sina korister vara med från tioårsåldern fram tills de närmar sig, eller till och med har fyllt, 20. I det perspektivet är AFF en relativt homogen kör, vilket gör det lättare att skapa en vikänsla i gruppen och att utforma repetitionerna så att alla förstår, samtidigt som ingen behöver känna sig klappad på huvudet.

Dirigentens mål är att de efter några år i kören ska ha vuxit till personer med större självförtroende och insikt om vilka de är. I det avseendet verkar han lyckas ganska väl: Några av flickorna nämner själva att de känner sig säkrare och tryggare både i och utanför kören efter en tid som flickkorister. Andra verkar ha gott hopp om att så småningom våga mera; till exempel den flicka som skrev att hon inte har tillräckligt gott självförtroende för att sjunga solo – ”än”. I detta ”än” ligger ändå en förhoppning om att våga om ett tag, kanske ett år, åtminstone innan hon slutar i kören.

En kör av individualister och elitister

Genomgående i undersökningen har flickorna visat sig vara mycket individualistiska personer, som inte anser att körsång betyder utplånande av sig själv. Tvärtom! Nästan alla av dem som besvarade min enkät ser fram emot de ögonblick då de står ensamma med sin röst och en publik. Under repetitioner sker detta när de genom olika typer av övningar får sjunga ”solo” samtidigt som alla andra. Vid konserttillfällen upplever de samma självständighet genom de olika formeringar som de gör i konsertsalen.

Ett annat exempel är berättelserna om stora sångupplevelser: En flicka berättar om lyckan i att sjunga vad hon vill och hur hon vill. En annan beskriver den kick det var att upptäcka AFF:s överlägsenhet jämfört med andra flickkörer. Elitismen är lika påtaglig som individualismen. Orienteringen mot ”mig, min talang, mitt intresse” glider ibland också över i ”vi, vår stora talang, våra fantastiska resultat”.

Detta behöver inte nödvändigtvis vara negativt. Man kan tycka att individualism skulle vara till besvär för grupptillhörigheten och avslöjas genom en spretig körklang – men AFF är tvärtom en sammanhållen grupp men en ovanligt ”helgjuten”, unison klang. Detta beror förmodligen på att den lätt egocentriska inställningen vid repetitionerna lika mycket innebär ett ansvarstagande för slutresultatet. För att låna ett uttryck från näringslivet (som skulle ha mycket att vinna på att låna lite av flickkören) – i flickkören lär man sig att leverera. Känslan av grupptillhörighet stärks av att ha högt satta och gemensamma mål. Stoltheten, som i värsta fall skulle kunna utvecklas till en nedlåtande attityd gentemot andra, driver också tjejerna att inte vila på sina lagrar och tidigare resultat: Om varje konsert ska vara enastående, krävs nya ansträngningar vid varje repetition.

Slutsats:

Därför sjunger man i flickkören

Möjligtvis är det onödigt att skriva en hel uppsats för att ta reda på varför tjejer i tonåren väljer att lägga sin fritid på körsång, när de så enkelt formulerar ett svar på varför de skulle rekommendera andra att söka till kören: Därför att man har så roligt.

Min slutsats är ändå att det finns ett flertal anledningar:

- Gemenskapen i att tillhöra en stor grupp av nästan jämnåriga.

- Utloppet för känslor som det innebär att göra musik. Flickkorister är just korister som engagerar sig i den tidvis mycket avancerade musik de sjunger, inte några passiva ”körmedlemmar” som lallar med.

- Dirigentens respekt och hans intresse för utveckling hos varje enskild sångare. De allra flesta av flickkörens medlemmar är skötsamma ”duktiga flickor”, som kanske drunknar i skolan bland alla andra elever. I kören blir de alla sedda, uppmuntrade och utmanade att ständigt utvecklas.

- Och, förstås, att det är roligt: Möjligheten till resor, annorlunda konserter och upplevelser som andra inte får.

Det hela sammanfattas utmärkt av en flicka i åttonde klass:

”Att få stå mitt ibland en grupp skickliga människor, som alla håller på med vad helst vill göra och att själv få vara en av dem, är få förunnat, och alla som någonsin varit med om något liknande har nog lika svårt att förklara hur det känns som jag har.

Men det är underbart, det är det.”

Källor

Observation av repetition den 28 januari och 6 februari 2002.

Intervju med Bo Johansson, 5 februari 2002.

Enkät besvarad av 13 flickor, februari 2002.

Bilaga

Brev och frågor till koristerna

Att sjunga i Adolf Fredriks Flickkör – enkät

28 januari 2002

Hej!

Tack för att du svarar på mina frågor. Som du kommer att märka, ställer jag ofta flera frågor om samma sak. Du behöver inte svara på exakt varje fråga – de är tänkta att sätta igång tankar. Skriv litegrann om varje ämne som tas upp och bekymra dig inte om du svarar som man ”ska” svara.

Svara på ett separat papper eller via e-post. Jag behöver dina svar senast den 6/2 (det är en onsdag och jag kommer att vara med på flickkören den dagen, så du kan lämna in svaren då om du vill).

Du är helt anonym, bortsett från årskurs. Ditt namn kommer inte att skrivas upp någonstans!

Min uppsats kommer att bli klar i början av mars och då kommer du få tillfälle att läsa den. Om du har några frågor, nu eller senare, är du välkommen att ringa eller maila!

Lycka till!

Åsa Byström

Telefon: 08-92 95 09 eller 0708-34 46 35

E-post: bystrom@kth.se

1. Vilken årskurs går du i?

2. Hur kom det sig att du sökte till flickkören? Skulle du rekommendera en yngre kompis eller lillasyster att söka? Varför / varför inte?

3. Vad tyckte du om att vara med i flickkören när du var ny (första månaderna)? Vad tycker du om att vara med i flickkören nu? Pratar du mycket eller litet om vad som händer i flickkören med kompisar och familjen?

4. Är de flesta, någon eller ingen av dina kompisar med i flickkören? Lärde du känna henne/dem innan eller efter det att du började i kören? Träffas ni utanför skolan och flickkören?

5. Hur känns det att gå till repetitionerna?

6. Hur känner du dig när du åker hem efter en repetition?

7. Under repetitionerna gör du ibland övningar som att sjunga två och två, vända mot varandra, gå runt i rummet och sjunga, sjunga i vilken tonart som helst osv. Vilken övning tycker du är roligast? Vilken är jobbigast? Vilken är bäst?

8. Ibland är publiken rolig att sjunga inför, ibland känns det som om inget ”stämmer”. Brukar du känna så på konserter? När märker du hur publiken ”är”? Vad tror du det beror på?

9. Har du sjungit solo på en konsert med flickkören? Om ja, hur kändes det – före konserten, medan du sjöng och efteråt? Vill du göra det igen? Om nej, skulle du vilja sjunga solo? Varför det?

10. Under en konsert byter kören ibland uppställning: Ni står framme i koret/på scenen, utspridda i lokalen, på olika läktare… Tycker du att det känns olika beroende på var du står? Vilken är din favoritplacering och hur känns den?

11. Hur ska en bra körklädsel se ut? Ska man ha en speciell körklädsel? Varför / varför inte?

12 a). Är det viktigt eller oviktigt om det finns program och affischer om konserten? Brukar du läsa programmet? Vad ska vara med i ett bra program?

b) Brukar du titta på körens hemsida? Gör din familj och dina kompisar (de kompisar som inte är med i kören) det? Vad borde finnas på hemsidan?

13. Att sjunga kan ibland vara det bästa som finns, och ibland kan det vara långtråkigt. Berätta om ett tillfälle när du fick en riktigt stark sångupplevelse. Skriv så mycket du kan minnas: När var det? Vad sjöng du för stycke? Hur kändes det?

[1] Det är däremot en viktig fråga i både Boman och Bengtsson.